Bråket om Heder

Hösten 2017 gav Rúna í Baianstovu ut en bok med namnet Heder. Boken handlar främst om de situationer, svårigheter och dilemman som socialarbetare behöver hantera i relation till frågor om hedersrelaterat våld och förtryck. Därigenom diskuteras också hur frågan om heder hanteras i samhället i övrigt och hur såväl hanterandet som problemet och de konflikter det innehåller ska förstås. Boken, och författaren, blev föremål för hetsig kritik från en mängd personer och grupper som är involverade i debatten och det praktiska arbetet med hedersrelaterade frågor. Författaren anklagades för att förneka hederskultur, för att betrakta omhändertagande av hederutsatta barn som rasism. Hon beskrivs som exempel på ”kulturrelativistisk världsfrånvändhet” och det påstås att hon ”vill offra hedersutsatta ungdomars rättigheter för att försvara föräldrars religion och kultur”.   Författaren påstår att hederskultur är ett socialt fenomen och en rasistisk stereotyp och detta tolkas som att hon ”drar rasistkortet” för att ”relativisera” eller förneka problemet, eller för att försvara hederskulturen.

Detta är intressant och jag tycker att det är värt en diskussion. Jag kommer inte att recensera boken då dess kvalitet är oviktig för den här diskussionen, men jag kan kort säga att jag tycker att den är bra. Jag har vissa invändningar, men det har jag alltid. Boken bidrar med kunskap, fördjupning och nyansering i en fråga som, givet det boken faktiskt handlar om, är svår och komplex.

Jag slås av att bokens motståndare, medvetet eller omedvetet, har missförstått en hel del. De anklagelser jag radar upp ovan är i samtliga fall sakligt falska, vilket troligen beror på att kritikerna antingen inte har läst boken, inte har förstått den eller inte vill att det som påstås i den ska ha ett värde.

De personer och grupper som kritiserat boken brukar rikta kritik mot svenska myndigheter och debattörers tendens att blanda samman hedersförtryck med mäns våld mot kvinnor i allmänhet. De vänder sig mot påståendet att hedersförtryck är ett uttryck för den patriarkala ordning som finns i alla samhällen. Jag uppfattar att kritiken mot Rúna í Baianstovu är av liknande slag. Hon placeras i samma kategori som de debattörer som anses förminska hedersproblematiken genom att inte se dess specifika egenskaper. Detta är högst förbryllande eftersom Baianstovu gör det rakt motsatta. Hon är väldigt noggrann och detaljerad i sitt försök att visa att hedersförtryck absolut inte ska förväxlas med andra former av kvinnoförtryck. Hon visar att hedersförtryck hör samman med en specifik kultur och en särskild social ordning, dvs precis det som debattörer inom exempelvis GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) argumenterat för länge. I detta avseende borde de alltså välkomna bokens bidrag.

Baianstovu får, som nämnts, kritik för att hon diskuterar hedersfrågan som en rasistisk stereotyp. Jag finner detta märkligt. Att många uppfattar detta som att hedersförtryck är en rasistisk stereotyp och därmed inte ett verkligt problem är mest förvirrat. Självklart står dessa inte i motsättning till varandra, utan båda kan vara sanna samtidigt. Det finns inte heller något skäl att ifrågasätta att båda faktiskt är sanna. Det finns människor som uttrycker rasistiska stereotyper där andra falskeligen pekas ut som hedersförtryckare. Det är banalt, men samtidigt betydelsefullt. Vad som dock är viktigare är att relatera detta till bokens projekt. När en socialarbetare ska hantera en situation finns det ett dubbelt tryck där hen måste agera för att förhindra förtryck och övergrepp, men samtidigt inte agera utifrån rasistiska stereotyper. Ingen skulle hävda att detta leder till att det blir mindre viktigt att agera för barnets bästa. Problemet är bara att det är svårt. Att förneka svårigheten och situationens komplexitet är ingen hjälpt av och vi är inte tydligare eller mer kraftfulla för att vi låtsas som att svåra situationer är enkla.

En annan kritik består i att boken inte på ett självklart sätt tar ställning för barnens rättigheter, utan att författaren accepterar föräldrarnas rätt till sin kultur. Detta är inte direkt osant, men inte heller korrekt. Jag uppfattar att Baianstovu genom hela boken är tydlig med att hedersförtryck är något oacceptabelt, men boken handlar om svårigheten i de situationer socialarbetarna ställs inför, samt om förutsättningarna för ett konstruktivt arbete mot hedersförtrycket. Det innebär att boken inte är ett ideologiskt projekt. Boken argumenterar inte för en ideologisk eller moralisk position i frågan om hedersförtryck. Att förtrycket är moraliskt oacceptabelt framgår tydligt, men det är mer en allmän förutsättning än det som ska hävdas. Boken är istället ett försök att empiriskt och teoretiskt förstå svårigheter och möjligheter i arbetet med hedersförtryck. Den försöker svara på frågorna ”Hur uppstår problemet?” Och ”Hur ska vi kunna arbeta med det?” Att i ett sådant projekt bli ideologisk, bortom det självklara och underförstådda fördömandet av förtrycket, innebär inget annat än skygglappar.

Ett avsnitt som möjligen inbjuder till kritik handlar om demokratins paradoxer och diskuterar motsättningen mellan individuella och kollektiva rättigheter. Här är det många som, helt riktigt, haft invändningen att kollektiv inte kan ha rättigheter. Det är alltid individen som har rättigheter, även i de fall som dessa rättigheter bygger på tillhörigheten till ett kollektiv. Om man läser vidare finner vi emellertid att bokens tillämpning av dessa idéer är betydligt mindre kontroversiell än avsnittet kanske antyder. Tillämpningen handlar om individers rätt att ingå i ett kollektiv, inte om kollektivets rättigheter över individen. Här kan vi således dra slutsatsen att ett avsnitt i boken kan vara otydligt framskridet, men för den som läser hela boken borde det vara klart att avsikten inte är att hävda kollektiva rättigheter.

En anmärkningsvärd kritik riktar in sig på att författaren hävdar att jämlikhet är en väg mot jämtställdhet i hederskulturen. Kritiken har här formulerats som om Baianstovu likställer jämlikhet med ekonomisk jämlikhet och motargumentet lyder då ungefär: ”Vet hon inte att hedersförtryck förekommer även bland bättre bemedlade.” Jag har svårt att se varifrån den tolkningen kommer då den jämlikhet som diskuteras, i min tolkning uppenbart handlar om ”likvärdigt deltagande utan stigmatisering”. Det är naturligtvis fullt möjligt att avsnittet är svårtolkat och att min sociologibakgrund är en fördel i sammanhanget, men det är ändå något konstigt med detta. Ingenstans i boken skrivs det fram att jämlikhet främst skulle handla om lika tillgång till ekonomiska resurser, men ändå tycks det vara fullt möjligt att kritisera boken för något den inte innehåller. Om jag läser en text som jag tycker är oklar eller svårtolkad är det möjligen relevant att betrakta detta som negativt i sig, men det förefaller därefter rimligt att fråga eller helt enkelt konstatera att det är knepigt. Det är mindre rimligt att hitta på vad författaren menar.

Det går med all säkerhet att diskutera såväl de teoretiska som de empiriska slutsatserna i boken. Det ingår alltid i en akademisk diskussion. Baianstovu kan ha sakligt fel och hon kan dra fel slutsatser av sina teorier, men det är en helt annan sak än den kritik boken har fått.

Detta behöver diskuteras. Varför kritiseras en bok så hårt på så lösa och osakliga grunder? Det är inte unikt för just detta exempel, men det blir påtagligt just här därför att alltihop ser ut som en faktisk ansträngning att göra någon till motståndare med rena påhitt. Jag vet inte hur det har gått till i det här specifika fallet, men det är fascinerande och jag ska ge några förslag på vad jag tror kan spela in.

Vi vill planera in människor och idéer i olika fack. Det är inget konstigt med det, men till detta kommer att dessa fack gärna blir en fråga om ”för eller emot”. Det intressanta är då när alla som inte tycker exakt som vi själva blir fiender, även om vi har ett gemensamt mål. Detta hänger samman med en tendens att förenkla. Allt för ofta blir förenklingen rent svartvit vilket gör att alla påståenden om komplexitet, svårigheter och gråskalor blir fienden. Det är ju inte sällan som människor har klara poänger och en mängd saker att bidra med utan att ha rätt i allting. Vi har mycket att lära av många som inte håller med oss och många har kunskaper och insikter som vi själva saknar, även om de inte tycker som vi eller har fått allt rätt. Detta tycks emellertid vara svårt och hotfullt. När någon påpekar för mig att den bild jag vill förmedla är för enkel och svartvit blir jag inte bekräftad. Hen påpekar att det finns brister i min kunskap eller mitt synsätt. Därmed blir hen en motståndare. Till detta kommer att det finns ett hot inbyggt även om jag vet att hen har en poäng. Risken är att jag förlorar problemformuleringsprivilegiet. Någon annan tar över frågan och driver den på ett sätt som inte är mitt. Det är obehagligt och måste bekämpas.

Oavsett om mitt förslag till förklaring är korrekt eller inte är de osakliga angreppen obehagliga. Om vi ska hitta lösningar på de samhällsutmaningar vi står inför behöver vi skapa förutsättningar för samtal och kunskapsutveckling. Det gör vi inte genom att avfärda alla som inte tycker exakt som vi eller genom att göra dem till fiender därför att de har en annan syn på hur problemen ska lösas eller formuleras. Det är fullt klart att det finns motståndare, men det förefaller vara en dum idé att skapa fler utan rimlig anledning. Den här debatten är ett bra exempel på just en sådan konstruktion av en fiende som skulle kunna vara allierad, eller åtminstone någon att föra konstruktiv dialog med. En sådan ambition har tyvärr saknats i många fall.

Om vi ska återvända till själva boken handlar den om de svårigheter socialarbetare ställs inför i arbetet med misstänkt hedersutsatta. Om vi vill att detta arbete ska fungera behöver vi kunskap och att då placera in ett bidrag till den kunskapsutvecklingen i en svartvit värld av vänner och fiender, på falska eller väldigt lösa grunder, förefaller synnerligen destruktivt. Den som vill kritisera det som presenteras i boken ska naturligtvis göra det, men om det inte mest ska bli tröttsamt förefaller det vettigt att först på allvar sätta sig in i vad det är som påstås. Att då kritisera boken för sådant som inte påstås i den säger mer om kritikern än om boken, och det säger inte minst någonting om den kontext allt kunskapssökande förefaller vara nedsänkt i. Jag hoppas att fler forskare står emot frestelsen att anpassa sig till en så olycklig situation.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: